Efterdyningar...

"Don't cry because it's over - smile because it happend"

Ord är så lätta att säga, men det är aningens svårare att ärligt känna innebörden av dem. Jag har fastnat i någon konstig sorts vemodig melankoli och känner mig bara sorgsen över det jag lämnat längst uppe i norr....mina dagar har återgått till sin vanliga semesterlunk och magin är på nåt sätt bara borta. Jag saknar den och letar febrilt efter nya sätt att hålla den levande inom mig, för min egen skull. Men jag vet att den sorts magi som jag söker inte skapas i ensamhet, den måste delas och upplevas i sällskap med någon som också strävar efter magins sköna kraft. Så det som har hänt nu är att jag fastnat i någon värld mitt emellan allt och inget och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ut härifrån. Jag behöver förankra mina drömmar för att se om det finns någon chans att göra verklighet av dem. Jag behöver även ta mig en ordentlig titt på livet, som det ser ut idag, för att se om jag verkligen behöver följa allt mitt hjärta ber om just nu...